Statistik och verklighet – att mäta spelberoende i Norden
Hur många människor i Norden lever med spelproblem? Det är en fråga som ofta återkommer i debatten om spelmarknaden, men svaret är långt ifrån enkelt. Uppskattningarna varierar kraftigt beroende på mätmetod, definition och tidsperiod. För politiker, myndigheter och vården innebär det en utmaning: utan tillförlitliga siffror är det svårt att utforma effektiva åtgärder.
I grunden handlar det om en kollision mellan statistik och verklighet. Spelberoende är inte bara en siffra, utan en komplex social och medicinsk problematik som påverkar människor på olika sätt – gfar.net. Samtidigt måste samhällen kunna kvantifiera problemen för att förstå deras omfattning och prioritera resurser.
Olika definitioner av spelproblem
En central förklaring till skillnader i uppskattningar är definitionerna. Vad räknas egentligen som spelproblem? I forskningen används ofta tre nivåer: riskspelare, problemspelare och personer med spelberoende.
Riskspelare är de som spelar på ett sätt som kan leda till problem i framtiden. Problemspelare har redan upplevt negativa konsekvenser, till exempel ekonomiska svårigheter eller konflikter. Spelberoende innebär ett mer allvarligt tillstånd, ofta jämfört med andra beroendesjukdomar.
I praktiken glider dessa kategorier in i varandra. En person kan röra sig mellan nivåerna över tid, och gränserna är inte alltid skarpa. Detta gör att statistiken blir osäker och svår att jämföra mellan länder.
Metoder för mätning
I Norden används flera olika metoder för att uppskatta spelproblem. En vanlig modell är befolkningsundersökningar, där ett representativt urval av befolkningen får svara på frågor om sitt spelande. Frågorna bygger ofta på internationella skalor som PGSI (Problem Gambling Severity Index).
En annan metod är att analysera registerdata, till exempel från självavstängningssystem som Spelpaus i Sverige eller ROFUS i Danmark. Här finns dock begränsningar, eftersom dessa system bara omfattar personer som själva aktivt valt att stänga av sig.
Ytterligare en metod är att använda kliniska data från vården – men eftersom många spelproblem aldrig leder till vårdkontakt riskerar dessa siffror att underskatta den verkliga omfattningen.
Skillnader mellan länderna
De nordiska länderna har publicerat olika uppskattningar. I Sverige visar studier att mellan 1,3 och 2 procent av befolkningen har spelproblem, medan ytterligare runt 4–5 procent räknas som riskspelare. I Danmark är siffrorna något lägre, men med liknande fördelning. Finland har rapporterat att cirka 3 procent har spelproblem, medan Norge ligger på liknande nivåer.
Skillnaderna speglar både verkliga variationer och skillnader i metod. Vissa länder använder bredare definitioner, andra har mer restriktiva kriterier. Det gör att det är svårt att säga om skillnaderna beror på faktisk förekomst eller på hur man räknar.
Mörkertalet
En stor utmaning är mörkertalet – de som aldrig fångas upp i statistiken. Många personer med spelproblem berättar inte om sitt spelande i enkäter, söker inte vård och registrerar sig inte i självavstängningssystem. Forskare menar att mörkertalet kan vara betydande, särskilt bland kvinnor och äldre.
Detta innebär att de officiella siffrorna ofta är en underskattning. Samtidigt finns det risk för överskattning i andra fall, till exempel när mindre problematiskt spelande inkluderas i breda definitioner.
Tidsvariationer och konjunktur
Spelproblem är inte statiska, utan varierar över tid. Under pandemin skärptes oron för ökat spelberoende, särskilt när många satt isolerade hemma. I vissa studier syntes ökade problem, i andra inte. Detta visar hur svårt det är att fastslå kausala samband.
Även konjunkturen spelar roll. Vid ekonomiska kriser kan fler lockas till spel i hopp om snabba vinster, men samtidigt minskar många hushåll sina fritidsutgifter. Detta skapar komplexa mönster som statistiken har svårt att fånga.
Statistikens politiska roll
Trots osäkerheten används siffrorna flitigt i politiken. När nya regler för bonusar, reklam eller licenser diskuteras hänvisar både förespråkare och kritiker till statistik om spelproblem. För politiker blir siffrorna ett sätt att legitimera beslut, även om de i praktiken bygger på uppskattningar med stora osäkerhetsmarginaler.
Detta innebär att statistik över spelproblem inte bara är ett forskningsverktyg, utan också ett politiskt redskap. Hur siffrorna tolkas och används kan påverka allt från lagstiftning till opinion.
Forskningens strävan efter precision
Forskare i Norden arbetar kontinuerligt med att förbättra metoderna. Ett spår är att kombinera olika datakällor – enkäter, register och kliniska data – för att få en mer heltäckande bild. Ett annat är att använda digitala spår från spelbolagens system för att analysera faktiska beteenden, snarare än självrapporterade uppgifter.
Detta väcker dock etiska frågor om integritet. Hur mycket data ska staten och bolagen få samla in om individers spelvanor? Hur balanseras behovet av kunskap med rätten till privatliv?
Framtidens mätmetoder
Framåt kan artificiell intelligens och maskininlärning bli viktiga verktyg. Genom att analysera stora mängder transaktionsdata kan riskbeteenden identifieras tidigt. Detta skulle kunna ge mer precis statistik och samtidigt bidra till förebyggande arbete.
Men även här finns en risk för att teknologin blir ett självändamål. Siffrorna kan bli mer exakta men fortfarande inte fånga spelandets sociala och mänskliga dimensioner.
Mellan siffror och verklighet
Att mäta spelberoende i Norden är därför en ständig balansgång. Statistik är nödvändig för att förstå problemens omfattning, men siffrorna kan aldrig fullt ut fånga verkligheten. Bakom varje procentsats finns människor med olika erfarenheter, bakgrunder och konsekvenser.
För beslutsfattare innebär det att siffrorna måste tolkas med försiktighet. För forskare innebär det en ständig strävan efter bättre metoder. För spelarna själva är det en påminnelse om att problem inte alltid syns i statistiken.
